Det sägs att djur inte har några själar. De som mött den fruktade spökhästen på Järna hed har haft svårt att tro på detta.
Ett par kilometer öster om Järna går gamla landsvägen mellan Stockholm och Nyköping. Majoriteten av trafikanterna brusar fram en bit bort på E4:an utan att bevärdiga dess föregångare en tanke, troligen utan att ens ana att den finns, men under många hundra år var detta huvudleden för alla som färdades till lands längs den sörmländska östkusten. På jämna avstånd stod gästgivargårdar där de resande kunde få vila och förfriskning, och även om de gamla krogarna sedan länge skattat åt förgängelsen finns deras namn ofta kvar på kartan.
En sådan krog var Pilkrog, belägen precis vid bron över den lilla Moraån som mynnar i Järnafjärden några hundra meter längre bort. Pilkrog var en av de mer legendariska gästgivargårdarna, och en vars förflutna sträcker sig hundratals år bak i tiden. Exakt hur långt är inte känt, men det sägs att en hel rad kungar och drottningar pustat ut här efter strapatsrika resor. Pilkrogs kanske mest uppmärksammade besök skedde sommaren 1651 då drottning Kristina på resa från Nyköping tar in här. Under måltiden kollapsar drottningen till allmän bestörtning, och ramlar ihop medvetslös över bordet, och till och med hovläkarna tror först att hon är död. Efter att ha legat avsvimmad en god stund kommer hon åter till sans, till synes utan att ha tagit skada av det inträffade, och den konsternerade läkarexpertisen menar att det hela berott på att hon ridit för fort i sommarvärmen. Inte bara levande kungligheter har tagit in på Pilkrog, utan även de döda, så låg till exempel Karl X Gustavs lik här natten mellan den 9 och 10 maj 1660 under färden upp till begravningen i huvudstaden. Pilkrog finns inte längre kvar vid Pilkrog, det ligger sedan 1922 i Eskilstuna dit man flyttat hela det stora huset, men är faktiskt ännu krog, dock i en nyare byggnad då den gamla brändes av ryssarna 1719.
Den som färdas söderut från Pilkrog kommer direkt in i ett öppet landskap av åkrar och betesmarker, ett område som förr gick under namnet Järna hed. Här färdades bönderna ytterst ogärna efter mörkrets inbrott, och det lär ha hänt att resande helt blankt blivit nekade skjuts härifrån innan gryningen. En man som under 1800-talet färdats här har berättat hur han lämnat Pilkrog på en bondkärra för att ta sig till nästa gästgivargård. Han har bråttom och vill hinna så långt som möjligt innan han stannar för natten. Det är en mörk augustinatt, och hästen lunkar på i maklig takt. Varken kusk eller passagerare pratar mycket, men den resande kan inte låta bli att lägga märke till hur bonden hela tiden ser sig nervöst omkring i den månljusa natten. Han frågar vad klockan är, och när svaret blir ”nära midnatt” gör bonden allt för att få sin tjocka häst att öka farten. Han rycker i tömmarna, smackar med munnen, och är uppenbart otålig.
Långt från att vilja samarbeta stannar hästen istället och vägrar röra sig ur fläcken. Den fnyser och frustar och kastar med huvudet, och försöker paniskt backa med hela den stora kärran bakom sig. Den resande, som nu börjar bli trött, tappar humöret och hoppar ur. Han talar om för bonden vad han tycker om denne och hans häst, men får bara svaret att hade de gett sig av tidigare så skulle de sluppit det här. Medan bonden förtvivlat försöker lugna den till synes livrädda hästen går passageraren en bit bort på vägen och ser ut över fältet, som han, irritationen till trots, måste erkänna är vackert i månskenet. Uppe på höjden sticker Ytterjärna kyrka upp sitt svarta spetsiga torn, och på avstånd kan han höra ett ljud han beskriver som gryende storm. Natten är totalt vindstilla, så ljudet är överraskande, men knappt har han hunnit reflektera över det innan en stor vit häst med flygande man uppenbarar sig. Den utstrålar kompakt illvilja, och verkar simma genom dimsjok när den passerar utan annat ljud än väsandet av en stormby endast några meter framför honom. Enligt lokal tradition skulle ett slag stått här och den vita hästen varit springare åt en kung som stupat. Något fältslag i historisk tid är dock inte känt från Järna hed, men trakten är full av fornminnen. Här finns otaliga gravhögar, älvkvarnar och runstenar, så helt uteslutet är det inte att stridshandlingar ägt rum som senare glömts i historiens dunkel. I så fall har den vita spökhästen sprungit här under mycket lång tid, och det finns ingenting som antyder att den skulle slutat.
Text och bild: Petter Inedahl