Enköping en Järnvägsknutpunkt ? Mystery Cache

Historia om Enköping som järnvägsknut

Att det funnits spår i fyra riktningar från Enköping är tämligen känt, även en femte riktning om man räkna spåret ner till stan, det sk Hamnspåret. Inte många känner till historien bakom ett sjätte spår ...

I början av år 1871 fick Enköpings befolkning veta att Stockholm-Westerås-Bergslagens Järnvägsaktiebolag hade bildats. Planerna var att sträckan skulle gå från Sedvalla eller Västerås via Bred-Sparsättra-Härkeberga-Litslena-Husby-Sjutolft och vidare mot Stockholm. Man var inte ett dugg intresserad av Enköping. Man ville undvika konkurrensen från ångbåtstrafiken mellan Enköping och Stockholm.

Enköpings befolkning ville bli en del av detta och gjorde allt de kunde för att få medverka. Rådstugan i Enköping meddelade bolaget att om de ville dra sträckningen genom Enköping så skulle staden gratis låta bolaget använda mark och dessutom skulle de få fri grustäkt i stadens grustag. Till rådstugans besvikelse imponerade inte erbjudandet på bolagsledningen, vilken ansåg att det skulle kosta mycket mer än så.

Då skickade Enköping kronofogde Wallin och handlare Östlund till Stockholm för att ha ett möte med bolagsledningen för att erbjuda aktieköp för 50 000 kr under förutsättningen att järnvägens sträckning ändrades så att den gick genom staden och de ville även att en station skulle byggas.

Enköping hade svårt att få ihop pengar till erbjudandet då stadens totala inkomst låg på 20 000 kronor detta år. Men förmögna Enköpingbor erbjöd sig dessutom att själva köpa aktier i bolaget. Bolagsledningen gick med på det och på den vägen var det. Det enda kruxet var att man visste inte riktigt var man ville placera järnvägen. Överingenjör Claes Adolf Adelsköld skickades till Enköping för att se efter var man kunde tänkas lägga den. När han kom tillbaka föreslog han att järnvägen skulle gå från Fanna, över Korsängsfälten, förbi hamnen och sedan vidare mot Västerås. Eftersom järnvägens främsta syfte var att frakta gods så ansåg man att den skulle ligga vid hamnen, för då kunde man även dra nytta av ångbåtarna. Man var inte längre rädd för konkurrensen från båtarna.

Man hade haft problem med ekonomin, eftersom ett lån på 5 miljoner från staten blev avslaget av riksdagen. På grund av den bristande ekonomin erbjöd sig en affärsman vid namn Souilé från Paris att köpa hela företaget för 865 000 kronor. Men man tackade då nej, eftersom de som satt i bolagsledningen trodde att man skulle lyckas med projektet i alla fall. Dock krävdes för detta en hel del besparingar och nedskärningar av kostnaderna. Den mest märkbara konsekvensen av dessa besparingar blev att stationen, som ju först var tänkt att ligga vid hamnen, nu kom att placeras norr om staden. Anledningen till detta var att kostnaderna för inlösen av mark skulle bli för höga. Den mäktiga åsen hindrade en placering av stationen i närheten av stadens bebyggelse varför järnvägen kom att byggas norr om åsen långt bortom den dåvarande bebyggelsen. Stationsbyggnaden kunde inte ens ses från staden. Den förblev i privat ägo till 1939, då den köptes upp av staten. Den kallas nu Mälarbanan.

Stockholm-Västerås-Bergslagens Järnvägar, SWB (senare SVB)

var ett enskilt järnvägsbolag som bildades år 1871 för att förverkliga de ej uppnådda önskemål om järnväg som fanns hos allmänna och enskilda intressen i Stockholm och Västmanland, efter att Nils Ericson lagt Västra Stambanan söder om sjön Mälaren. Efter initiala ekonomiska svårigheter, kom bolaget att bli ett av de större privata järnvägsbolagen med ett vidsträckt system. Bolaget kom senare att ingå Statens Järnvägar

Enköping-Heby-Runhällens Järnväg (EHRJ)

var en normalspårig järnväg som gick från Enköping via Fjärdhundra och Heby till Runhällen där den anslöt till Sala-Gysinge-Gävle Järnväg. Banan öppnades officiellt 5 januari 1906. Bara två år senare, 1908, köptes EHRJ dock upp av Stockholm-Västerås-Bergslagens Järnvägar (SWB). Trafiken på sträckan Heby-Runhällen lades ner 1 april 1952.

Uppsala–Enköpings Järnväg (UEJ)

var en 1435 mm normalspårig järnväg som öppnades 1912. Sista tåget gick 10 juni 1979 och banan lades ner. Spåren revs upp 1983–1984

Den 10 december 1911 kunde banan visas upp för bl.a. stadsfullmäktige i Uppsala och ett persontåg avgick som första tåg från Uppsala Norra. Sjunde maj året efter besiktigades banan och en vecka senare fick man trafiktillstånd. Slutligen 14 maj 1912 öppnades järnvägen för trafik utom Uppsala norra som öppnades den 1 december 1912 under ledning av trafikchef G. R. Sjöquist. Linjen var dragen med enkelspår av normalspårvidd och liksom de flesta järnvägar vid den tiden oelektrifierad vilket banan förblev resten av tiden. Banan slutbesiktigas den 9 oktober 1914 då det fanns tillräckligt med rullande material.

Till persontrafiken fanns det personvagnar, resgodsvagnar och ångfinka. Alla personvagnarna och loken var utrustade med vakuumbromsar. Det fanns täckta godsvagnar, öppna med höga lämmar och öppnamed låga lämmar.

Enköpings hamnspår

Enligt Järnvägsdata öppnades spåret i början av 1900-talet som sista del av Enköping-Heby-Runhällens Järnväg (EHRJ) och hade då även persontrafik. Längs spåret ner till hamnen fanns ett flertal stickspår, bland annat till Nordströms linbanor, MEjeriet, Hamnverkan mfl.
Godstrafiken har upphört och spåret ska ha rivits 1981 (utom då de små rester som väl finns kvar än idag).

Förslaget om Enköping Strängnäs järnväg

Ett förslag om järnväg mellan Strängnäs och Enköping, vilket kom upp i Enköping år 1906. Saken bragtes på tal i Strängnäs stadsfullmäktige i oktober av hr Widebeck. Vid följande sammanträde tillsattes en kommitté bestående av hrr Widebeck, Norberg och Westerlund med hr Hollander som ersättare. Den först- och den sistnämnde jämte riksdagsman Almqvist närvoro vid ett sammanträde med intresserade, som hölls i Stockholm i januari 1907. Enär planen var den, att järnvägen skulle komma till stånd i samband med järnväg Uppsala-Enköping, var Uppsala stads ställning av stor betydelse. Om denna ställning rådde emellertid ovisshet vid sammanträdet. Senare visade det sig, att Uppsala var villigt till teckning men endast för järnvägen Uppsala-Enköping, vilket föranledde sistnämnda stad att för järnvägen över mälaröarna begränsa sig till en teckning av 50,000 kr.

Under landshövding Reuterskiölds ordförandeskap hölls ett järnvägsmöte i Strängnäs.Koncessionsansökningen, ingiven av landshövdingarna Reuterskiöld och Wersäll samt f. landshövding Bråkenhjelrn m. fl., beviljades i maj 1909, gällande en järnväg av 1,435 m. spårvidd mellan Strängnäs och Enköping över Enköpings-Näs och Nybybolm med stationer vid bl. a. Aspö och Skedinge. Kostnaderna beräknades till 2,773,000 kr. Banan kom aldrig att realiseras

Framtiden

Pendlingsstråket mellan Uppsala och Enköping, Västerås och Örebro ökar och är nu näst efter Uppsala-Stockholm det näst största i Mälardalen. Dessutom ökar befolkningen i alla de här länen.

Sträckan Uppsala-Enköping är en länk som fattas i järnvägsnätet. Den järnväg som revs på 80-talet och delar av den är numer cykelbana, men nu vill många partier och alla län och kommuner i regionen prioritera en satsning på tågtrafik på sträckan igen.

För att hitta fram till gömmans koordinater, N59 38.abc E017 05.def, så måste följande frågor besvaras:

• a. Vilket år (190a) invigdes delen av EHRJ som kallades “hamnspåret I Enköping”?

• b. Vilket datum (b) aug 1907 hölls ett järnvägsmöte i Strängnäs under landshövding Reuterskiölds ordförandeskap?

• c. Hur många (c) vagnar totalt av typerna personvagn, resgodsvagn och ångfinka fanns för persontrafik på UEJ?

• d. Vilket årtionde (19dx) lades UEJ officiellt ner?

• e. Hur många (e) ånglok köpte EHRJ in från Nydqvist & Holm AB i Trollhättan till banan?

• f. Vilket år (194f) förstatligades SWB (SVB)?