Anders minnesbeta

Någon gång för ganska längesedan fick en samling nordligare nordbor nog. De ville söderut. Bort från de karga fjällen, de torftiga betesmarkerna och de kalla sjöarna där fisken alltför sällan nappade. De ville till kusten – mot den bördiga jorden, de fiskerika sjöarna och de vilttäta skogarna. Så de gick.  I ett välordnat led dag efter dag, vecka efter vecka. Men efter många, långa mil var orken på upphällningen och på väg ner från ännu en höjd frågade de till sist sin ledare Anund, eller Anders som han också kallades, om inte platsen de närmade sig kunde vara just den de letat efter. Anders såg sig omkring. Han såg frisk ungskog, han hörde en porlande bäck intill och någonstans långt borta brölade en älg. Han såg havet på avstånd och när han smulade sönder jorden mellan sina fingrar anade han att den var mer än god nog.
Jo – här kunde de slå sig ner. Här skulle bli gott att leva.

Så de slog sig ner där, eller här - om ni just nu är på plats, någon gång för ett par hundra år sedan.
Spåren syns än idag: en husgrund och minnen av en gång uppodlad mark. Tänk bort de höga träden, blicka österut och försök se Västra Kvarken precis så som de trötta vandrarna en gång såg det. Det var just här Anders skördade sin sista beta innan han lämnade denna plats för gott.

OBS! Cachen finns inte i fornlämningen!