Cachen är tillägnad diplomaten och diktaren Hugo Montgomery Cederhielm ( 1847-1872)
Hugo Montgomery Cederhielm föddes på egendomen Segersjö i Närke som son till Robert Montgomery Cederhielm och Cecilia Nordenfeldt. Han var den äldste sonen och skulle därför ärva fideikommisset. Fadern ägde ett flertal egendomar, och en av dessa var Lindholmen. Det var också Robert Montgomery Cederhielm som lät uppföra den nuvarande huvudbyggnaden i nyrenässans, ritad av Johan Fredrik Åbom.
Senare kom Hugos bror William att överta Lindholmens gård, som han fick i bröllopsgåva av fadern.
Hugo studerade i Uppsala, där han spenderade elva terminer för att uppnå sin examen. Detta berodde förmodligen på att han var en mycket aktiv och social person, och också ägnade sig åt studentlivet. Han skrev också texten till det legendariska studentspexet "På Madagaskar" som fortfarande spelas i Uppsala.
Efter sin examen blev Hugo anställd vid det svensk-norska konsulatet i Rom, men ägnade sig även åt att skriva poesi. På en resa till ön Capri besteg han tillsammans med vänner Tiberiusklippan. Hugo rusade uppåt full av entusiasm över den fantastiska utsikten, men på något sätt halkade han och störtade ner från klippan. Inte förrän nästa dag återfanns kroppen, och dödsfallet konstaterades.
Den begåvade Hugo blev bara 24 år, och skulle säkert ha skapat många intressanta verk om hans liv fått bli längre. Nedan återges en av hans längre dikter.
Cachen är gömd bortanför den fina huvudbyggnaden på Lindholmens gård. Man kan visserligen köra ända fram till cachen, men jag rekommenderar att man parkerar vid parkeringsplatsen för Vasakullen (där det finns en virtuell cache) och promenerar. Det går också bra att promenera från Lindholmens station på Roslagsbanan, där man också kan parkera om man kommer med bil och vill ha en lite längre promenad.
I Hugos enda utgivna diktsamling, "Dikter", som utgavs 1871, alltså exakt 150 år innan denna cache publiceras, finns nedanstående dikt, "Om hundra år", som innehåller en hel del intressanta förutspåelser varav nog en del kan sägas vara ganska träffsäkra. Jag återger dikten i dess helhet här:
Om hundra år
Om hundra år - Brädda fullt ditt glas och låt oss klinga tillsammans!
Om hundra år är pokaln i kras och slut är ungdomens gamman.
Men låt oss titta bakom gardin! Der står en tomte med fryntlig min.
Han lyfter sakta en flik, - och vi se dröm på dröm defilera.
Om hundra år fins ej kungen mer, Vårt gamla Sverige far hin i;
Man Carl den trettonde lyfter ner Och flyttar dit en Mazzini.
Bland hundra tidningar hvarje qväll Är Söndags-Nisse officiel
Och ingen Bismarck sig lägger i, Om man vill smått agitera.
Om hundra år brukas inga krig, Hur folk tillhopa sig gaddat;
Då är kanonen otroligt vig, Han skjuter, innan du laddat.
Och kan man ej hålla fred ändå, Så slåss maskiner för begge två
För resten lägger sig ingen i, Hvar bomben täckes krevera.
Om hundra år har man varmt och godt, med solglas eldar man gratis;
Man släpper grisen i täppan blott, Så har man fläsk och potatis.
Då ger man drängar och pigor hin, Man klädes, matas av en maskin;
Då bråkar ingen med poesi, Maskiner rim producera
Om hundra år ser man ingen rack, Ej åkarkampar i rader;
Men per ballong far man bort i frack Och gör visit hos Gud Fader;
Ballongen billig man får och fin Af mormors mormors mors krinolin;
Laudaturskurs i astronomi Kan hvarje bonde prestera.
Om hundra år finnas många sätt, för herrar examinaudi;
Man far till Venus och lär sig lätt Ovidii Ars Amandi.
På månen idkar man lätt poesi, På Mars fins stor krigsakademi,
Då kan man praktiskt ekonomi på stora Björnen studera
Om hundra år blir man riker karl, fast trettinionde sonen.
Ej till Amerika då man far, - man emigrerar till månen.
Man gör affärer till bästa vis, Försäljer månsken till öfverpris,
För in peruker uti parti, Lorgnetter, tryffel, - med mera.
Om hundra år är det frun, som stör, Det lugna ståndet, det äkta.
Hon tär sin toddy och sin likör och röker mörk Predilecta,
Kastruller mannen ser om och fat, får vagga barnen och laga mat,
Och undergifvet sig finna i att fruns affärer klarera,
Om hundra år är man ung och fin, Med nitti' vintrar på nacken,
Man rullar in sig i aseptin, och dito västen och fracken,
Man gifter om sig vid hundra år, på maskerader och baler går;
Om ej af våda man trillar i, Lär Orcus ingen genera,
Om hundra år är man demokrat, Från Otaheiti till Japan;
Då blir en kypare diplomat, Då ger man valrätt åt apan.
Då gör hvar människa hvad man vill, Man äter hummer med rofvor till,
Men glömmer aldrig att hälla i, när ädla safter bornera.