I Sundsvall levde legenden om den försvunna draken vidare genom generationer. Ingen visste med säkerhet om det var en myt eller verklighet, men berättelserna om den väldiga draken som en gång svävade över staden hade alltid funnits där – tills den plötsligt försvann, utan ett spår.
En kall vintermorgon gjorde Erik, en ung och nyfiken kartograf, en märklig upptäckt i kommunens gamla arkiv. Bland dammiga papper låg en sliten karta med sönderrivna kanter. Men något särskilt fångade hans uppmärksamhet – ett par koordinater, inte i något globalt system, utan i ett lokalt – specifikt för Sundsvall.
Erik kände genast hur något började röra sig inom honom. En gnista av spänning. Enligt kartan var platsen de pekade på där draken senast hade setts, för flera hundra år sedan. Strax utanför stadens kärna låg det område som länge omgärdats av spekulationer och hemligheter – den förlorade dalen, ett ställe få vågat närma sig.
Tillsammans med sina barndomsvänner – Julia, en passionerad historiker med en förkärlek för sägner, och Simon, en bergsbestigare med stor kännedom om traktens vildmark – bestämde sig Erik för att följa kartans ledtrådar. De packade mat, vatten och nödvändig utrustning, och begav sig ut på expedition den kommande helgen.
De vandrade genom snötäckta skogar, där höga tallar och tät enrikedom stod tysta som väktare i vintermörkret. När skymningen föll, nådde de till slut fram till platsen kartan pekade ut: en frostbiten klippa som reste sig som en urtida portvakt vid dalens mynning.
Simon undersökte terrängen noggrant. Vid klippans fot fann han en nästan osynlig öppning – en smal passage, dold för alla utom den som visste var den fanns. De tog sig igenom och trädde in i en underjordisk grotta, där luften kändes laddad och kall. Väggarna var täckta av urgamla symboler och förstenade mönster, som viskade om en tid långt före deras egen.
Och där, djupt inne i bergets hjärta, stod den – draken. Inte levande, men heller inte helt död. En förstenad varelse, sammansmält med berget självt, fast i ett ögonblick fruset i tiden. Dess fjäll glimmade svagt i skenet från ficklamporna, och trots sin stillhet utstrålade den en nästan överjordisk närvaro.
Julia gick ner på knä och betraktade varelsen med vördnad. "Den här platsen... den här draken. Kanske var det ett offer. En sista försvarslinje för Sundsvall. Legenderna berättar om hur draken en gång gav upp sin frihet för att skydda staden från något ännu mörkare."
Erik såg på drakens kolossala gestalt, och en insikt slog rot. Draken hade aldrig försvunnit – den hade vilat, gömd, väntandes på att bli ihågkommen. Den hade låst in sig själv i berget, som en hemlig väktare av staden.
De dröjde sig kvar i grottan, som om tiden där inne stod stilla. När de till sist återvände till dagsljuset, visste de att deras liv hade förändrats. De bar nu med sig ett nytt uppdrag – att återuppliva drakens berättelse och återföra dess plats i stadens minne.
Koordinaterna på kartan visade sig vara mer än bara en plats. De var ett budskap – en bro mellan då och nu. En påminnelse om Sundsvalls förlorade beskyddare.
Snart började ryktet sprida sig. Den gamla berättelsen vaknade till liv igen, men den här gången med ny vördnad. Invånarna såg inte längre draken som något hotfullt, utan som en tyst hjälte. Och när stormarna åter rullade in över staden, tyckte vissa sig kunna ana en siluett bland molnen – som vingar som glittrade i mörkret, svepande över himlen.
