Långt innan Ringen hittade Frodo, och långt innan Bilbo gav sig ut på sitt stora äventyr, satt professor Tolkien i sin skrivarstuga i Oxford med en kopp te och en hög gamla anteckningar. Han bläddrade bland skisser av kartor och berättelser, när han plötsligt fann en liten papperslapp med orden:
“Påskfirandet i Fylke – där börjar varje vår med färg, ägg och tårtor.”
Det var något han själv skrivit för länge sedan, när hans barn frågat:
“Men pappa, vad gör hobbitarna när det är påsk?”
Och så mindes han.
Hur Sam pyntade Baggershus trädgård med fjädrar och blomkransar. Hur Pippin och Merry blåste ägg och målade dem med de mest tokiga mönster – enhörningar, alver i hatt och dansande får. Hur Frodo läste påsksagor högt från Bilbos gamla bok, och hur alla hobbitar samlades på ängen bakom Vattnadal för att smaka på Rosie Bomulls morotskaka.
Tolkien log och doppade pennan i bläcket.
“Det här,” sa han för sig själv, “måste berättas. Inte allt i Midgård handlar om svärd och skuggor – ibland behövs det bara ett ägg och lite solsken.”
Och så skrev han – “Påsk i Fylke: En Hobbitberättelse.”
