[English below]
Tunnlar återkommer gång på gång i litteraturen. De leder oss bort från det välbekanta, vidare till något nytt – ibland ljust och storslaget, ibland mörkt och farofyllt. Oavsett om det är ett kaninhål, en gruvgång eller en väg under berget är tunnelns lockelse densamma: nyfikenheten att upptäcka vad som väntar på andra sidan.
I berättelsernas värld har sådana passager ofta öppnat vägen till nya världar. Alice följde kaninen ner i sitt hål, hobbitarnas färd tog dem genom mörka gångar, och Narnias barn fann en port där ingen trodde den fanns.
Här, vid Folkskolevägen, möter du en annan sorts tunnel. Väggarna är inte fyllda av text, utan av färg och former – graffiti som i sig är berättelser, målade i lager på lager.
Och här bland färger och former kan det dölja sig mer än ögat först ser – precis som när man vänder blad.
Tunnels appear time and again in literature. They lead us away from the familiar and into something new – sometimes bright and magnificent, sometimes dark and perilous. Whether it is a rabbit hole, a mine shaft, or a road beneath the mountain, the tunnel’s allure remains the same: the curiosity to discover what lies on the other side.
In the world of stories, such passages have often opened the way to new realms. Alice followed the rabbit down its hole, the hobbits’ journey took them through shadowed halls, and the children of Narnia found a portal where none thought it could exist.
Here, on Folkskolevägen, you encounter another kind of tunnel. Its walls are not filled with words, but with colors and shapes – graffiti that tell their own tales, painted layer upon layer.
And here, among the colors and forms, more may be hidden than meets the eye – just as when turning the page of a book.