Stenindustrin växte fram parallellt med den övriga svenska industrin. Genom sin karaktär av utpräglad exportindustri var den starkt konjunkturkänslig och beroende av förhållanden i de uppköpande länderna. Efter att från 1870-talet ha präglats av oavbruten uppgång började en stegvis nedgång omkring 1903 för granitindustrin till dess att arbetena mer eller mindre upphörde i mitten av 1940-talet och många stenhuggare sökte sig till andra industrier.
Den röda, medel- till grovkorniga, delvis blåkvartsförande Smålandsgranit som från mitten av 1800-talet till 1970-talet bröts i Våneviksområdet benämndes inom stenindustrin som Våneviksgranit. Stenen användes i stor utsträckning till monument- och byggnadssten, men en del gat- och kantsten har också producerats här. Ett trettiotal brott blev upptagna i detta område.
The stone industry expanded in parallel with the other Swedish industry. Due to its character as a marked export industry it was strongly sensitive to the state of the market and by the conditions in the buying countries. From 1870 there was an uninterrupted growth but 1093 a gradually decline started for the granite industry until middle of 1940 when all activities more or less stopped and many stonemasons went to other industries instead.
Between the middle of 19:th century until 1970 the red, middle-grained and coarse-grained granite, partly consisting of blue quartz, was quarried in the Vånevik area. The stone was mostly used for monuments and as building materials but some became paving stones and curbstone. Round 30 quarries was taken up in the Vånevik area.