Lerskiffer på Kinnekulle

Allmän geologi - Kinnekulle

Kinnekulle är ett av Västergötlands flera platåberg. Den högsta punkten ligger på cirka 306 meter över havet.
Berget består av flera olika lager som består av olika bergarter, den äldsta delen består av cirka 1 500 miljoner år gammalt urberg. Själva Kinnekulle bildades däremot för cirka 520 till 400 miljoner år sedan, vid den tiden så låg området på havsbottnen. Stora mängder av sand, lera, slam och döda växter och djur samlades på havsbotten och under flera miljoner år så pressades de ner och stelnade till slut.
Kinnekulles berglager består av följande (nedifrån och upp): Urberg, Sandsten, Alunskiffer, Kalksten, Lerskiffer och Trapp (diabas). Det går att komma ihåg berglagrens följd genom denna lilla “ramsa”: USA KL Tre.

Kalkstenen och sandstenen har störst utbredning, medan diabasen, som endast utgör toppen av Kinnekulle, har minst utbredning.

De sedimentära lagren har haft en mycket större utbredning tidigare. De har dock nötts bort överallt förutom på Kinnekulle och de andra platåbergen. Orsaken till att Kinnekulle inte har nötts ner är för att berget har ett skyddande lager av diabas högst upp. Diabasen bildades för cirka 280 miljoner år sedan av stelnande magma och är mycket hård.

Under den senaste istiden så har Kinnekulle också påverkats. Berget har formats av inlandsisen, och berget har nötts ner en del. Den hårda toppen av diabas har skyddat berget från att nötas ner helt.

Lerskiffer

Lerskiffer är en sedimentär, tät, olikfärgad bergart som bildas genom att lerpartiklar samlats på botten av havsdjup. Partiklarna pressas samman av sin egen tyngd och av vattenmassornas tyngd och via diagenes då övergår från sediment till en sedimentär bergart. Denna botten kan senare komma upp till ytan genom tektoniska rörelser.

Lerskiffret består oftast av kristallina fragment av olika lermineraler. Bergartens skiffrighet har uppkommit genom tryck. Sammanfaller denna skiffrighet med lagringen är de skivor, i vilka stenen kan klyvas, inte så starka, som när skiffrigheten är oberoende av lagringen och bildar vinkel med denna. Om man repar ytan med metall får man ett grått streck.

Lerskiffer är ofta fossilförande och kan innehålla exempelvis brachiopoder, trilobiter eller växtfossil.

Lerskiffern på denna plats, och på den delen av Kinnekulle som består av lerskiffer, bildades för cirka 480-450 miljoner år sedan av sedimenterat erosionsmaterial från Skanderna. Lagret av lerskiffer på Kinnekulle är ett av det tjockaste på Kinnekulle, cirka 115 meter.

Sedimentära bergarter

Den största delen av jordskorpan består av magmatiska och metamorfa bergarter; uppskattningsvis 90–95 % av de översta 16 km av jordskorpan består av magmatiska eller metamorfa bergarter. Trots detta är största delen av jorden täckt av sediment. I princip all havsbotten är täckt av sediment och 70–80 % av kontinenterna täcks av sedimentära bergarter. Alltså är sedimenten, trots sin ringa volym intressanta eftersom de är koncentrerade till jordytan. Alla fossil finns i sediment, sedimentära bergarter, eller metamorfa sedimentära bergarter, dessa utgör därför en viktig grund för att förstå de förhållanden som tidigare rådde på jordytan. Sedimentär berggrund är också högst intressant när det gäller naturresurser. Energikällor som olja, naturgas, kol och uran utvinns ur sedimentära bergarter. Även järn, aluminium, mangan, fosfor för konstgödsel och cement går alla att utvinna ur sedimentära bergarter.

Sedimentära bergarter kan delas in efter sediment som är avsatta i vattenmiljö och sediment som är avsatta på land. Genom olika vittrings- och erosionsprocesser bryts bergarter runt omkring oss ner. Vittringsprodukterna i form av grus, sand, silt, lera och joner transporteras ut till sjöar och hav via floder. När partiklarna når en tillräckligt låg hastighet faller de enligt Hjulströms diagram ned till botten och bildar sediment. Sedimenten kommer med tiden att överlagras av yngre sediment, detta ökar trycket på de äldre sedimenten. Det ökade trycket medför att sedimenten kompakteras; dess porositet minskar. Om trycket ökar ytterligare sedan kornen i sedimentet är maximalt kompakterade börjar kornen lösas upp i kanterna och de lösta mineralen förs bort av vattnet i porerna. Detta kallas tryckupplösning. När ytterligare sediment överlagrar sedimentpacken ökar den geotermiska gradienten, något som påskyndar kemiska reaktioner mellan sedimentkorn och porvatten. Så småningom kommer kristaller att börja bildas i porerna, när lösta mineral i porvattnet fälls ut. Denna process kallas cementering och ökar vidhäftningen mellan kornen såpass att sedimentet kan betraktas som en bergart. Processen under vilken en sedimentpacke ombildas till en sedimentär bergart kallas diagenes.

När sedimenten är avsatta på land litifieras de som sediment avsatta under vatten, med skillnaden att porvattnet inte spelar lika stor roll. Exempel på sediment avsatta på land som kan bilda sedimentära bergarter är ökensand och vulkanaska. Sedimentära bergarter brukar delas in i olika bergartsformationer vilka kan bestå av flera olika bergarter.

EarthCachen

För att få logga denna earthcache så ska du besöka de ovanstående koordinaterna och svara på de nedanstående frågorna. Skicka dina svar till mig via e-post. Du behöver inte vänta på att jag ska skicka ett svar, om dina svar behöver ändras/förbättras så kontaktar jag dig. Skriv inte dina svar i din logg. Loggar som inte uppfyller dessa krav kommer att raderas.

1. Beskriv lerskiffern som du finner på platsen. Vad har den för färg? Hur ser den ut?

2. Beskriv lagren i lerskiffern på platsen. Är lagren relativt tjocka eller smala? Vad berättar detta om processen som stenen har bildats av?

3. Känn på några av de lösa stenarna av lerskiffer. Är de relativt hårda eller är de ganska porösa?

4. Frivilligt: Ladda upp en bild på dig och/eller din GPS vid koordinaterna. Detta är helt frivilligt och är inget krav för att få logga.