Strömming
Strömmingen är Gästriklands landskapsfisk.
Sill eller strömming
Traditionellt har namnet strömming använts för sill fångad i större delen av Östersjön. På en kunglig begäran från 1500-talet drog man en gräns där sill fångad öster om en linje mellan Kalmar och den polska kusten skulle kallas strömming. I Västerhavet kallas det för sill. Strömmingen skiljer sig från sillen genom ett mindre antal ryggkotor, ett längre huvud och lägre fetthalt. Det har länge antagits att skillnaden mellan sill och strömming är miljöbetingad, men nyare forskning har påvisat tydliga genetiska skillnader
Sill/strömming är den vanligaste fiskarten på jorden. Den förekommer i stora stim, bland annat i Östersjön och på båda sidor av Atlanten. Sillens föda består huvudsakligen av krill, hoppkräftor och mindre fiskar. Sillen är i sin tur bytesdjur för sälar, valar, torsk, andra större fiskar och människor. Strömmingen äter främst hinn- och hoppkräftor, framförallt som ung, men som vuxen även pungräkor, märlkräftor och ibland även småströmming.
Normalt förekommer två mer framträdande lekperioder under året. Sillen söker sig till bankar ute i havet, men leker även direkt vid stränder inne vid kusten eller i skärgårdar. Strömmingen föredrar hårdare underlag men leker helst på styvare växtlighet. I södra Östersjön sker leken redan i mars-april. Lekperioden är dessutom ofta ganska utdragen. Man kan faktiskt hitta lekmogen strömming under nästan hela året, men huvuddelen av leken sker när vattentemperaturen är mellan cirka 8 och 12 grader. I början på vårleken sker leken först nära kusten och flyttar sedan längre ut mot öppet hav där lämpligt temperaturintervall då påträffas. Höstlekande strömming leker främst längre ifrån kusten
I serien ”fiskar i havet” ingår:
1. Torsk
2. Strömming
3. Abborre
4. Gädda
5. Mal
6. Skrubbskädda
7. Ål
8. Sik